Reflektioner över skillnaderna i hur Covid-19 bekämpas i Milano och Stockholm

Under slutet av oktober, strax innan de allmänna råden i Stockholm ändrades, åkte jag med barnen på en weekendresa till Milano i Lombardiet. Just då medelhårt drabbat av en andra Covid-19 våg. Jag var självklart lite tveksam till att åka, men lyssnade noga in de sista råden direkt från FHM och konstaterade att vi inte skulle umgås med några utanför familjen även på plats i Milano, ha minimalt med exponering mot andra samt att resandet i form av flyg i sig inte medförde någon risk i sig.

Solnedgång i Milano

Eftersom jag själv under våren och sommaren försökte att importera skyddsutrustning, specifikt i form av andningsskydd (FFP2) från Sydkorea, så hade jag dessutom tillgång till testad och pålitlig skyddsutrustning. Genom insikter i det arbetet vill jag påstå att jag dessutom är väl påläst om handhavande av andningsskydd och hur spridning av Corona genom aerosoler sker.

I allmänhet i media så rapporteras det kontinuerligt om andra länder med fokus på deras nedstängningar och återkommande är kraven på munskydd, även om det finns alla möjliga andra regleringar som vi inte har i Sverige. Här är mina erfarenheter och reflektioner av hur jag uppfattar hur det ser ut i två städer med till det yttre sett diametralt olika strategier vid samma tidpunkt.

Strategin i Sverige är som bekant att i första hand hålla avstånd, hålla sig hemma när man är sjuk och minimera sociala kontakter. Och sedan den 29:e oktober ska i Stockholm dessutom dessa begränsas till närmaste familjen och alla andra kontakter. Kraven är formulerade som allmänna råd som ska följas och är något som t.ex. polisen har som vägledning när de håller ordning eller kommunala inspektioner kan ställa som krav på t.ex. restaurang. Det finns dock inga direkta konsekvenser för privatpersoners överträdelser såsom böter eller liknande.

Restauranger får ha öppet hur de vill, men kan stängas av kommunen om det finns anledning att misstänka att regler inte följs eller kommer följas. Vidare har Folkhälsomyndigheten som strategi att i smittspårningen försöka hitta mönster i smittspridningen, såsom platser (hem/kontor gym, gallerior) eller aktiviteter (dans, körsång, hockeyträning) och hitta sätt att begränsa just dessa; ett juridiskt pussel eftersom Sverige saknar möjlighet till undantagstillstånd.

I Stockholm är, skulle jag vilja hävda, riskgrupper såsom äldre personer i allmänhet väldigt försiktiga med att gå ut. Men många av de som ändå gör det har av någon anledning munskydd av olika slag på sig, i huvudsak slitna kirurgiska engångsskydd som de mer än uppenbart använt ett flertal gånger. Med vissa undantag är stockholmarna ganska bra på att hålla fysiskt avstånd. På en del platser, främst i City och Södermalm, speciellt i gallerior och i butiker, finns en tendens till att absolut inte hålla minst 1-2 meters avstånd. I kollektivtrafiken är det ofta alldeles för tätt, trots upprepade larm från buss- och pendeltågsresenärer. Butikerna har, med få undantag sånär som på de icke svenska internationella kedjorna en tendens till att inte kontrollera inflödet av personer alls. Ofta, men inte alltid tillhandahålls handsprit, och då i kassan, men inte alltid vid in eller utpassering.

I Milano, som i slutet av oktober hade högre men liknande smittotal, har man en helt annan tillämpning av social distansering. Många i allmänheten går ut på stan utan något speciellt syfte mer än att komma ut, såsom det ofta är i sydligare Europeiska länder, eftersom vädret tillåter det, speciellt på kvällar. Givetvis ser man också många som är uppklädda och på väg någonstans, dvs fester/middagar. Även riskgrupper, t.ex. äldre syns ute. Alla i Milano har dock anpassat sig till myndigheternas krav på att ha på sig adekvat munskydd, helt enkelt för att det är dryga böter (€1000) att gå utan, både inomhus och utomhus.

I särklass vanligast är klassiska kirurgiska munskydd som säljs styckvis i närbutiker för ca €0,75. Näst vanligast är andningsskydd av typen KN95 (liknande FFP2/N95) och säljs styckvis för ca €3. En del använder munskydd som mer typiskt används av cyklister som försöker undvika avgaser i stadsmiljö. Ingen vad jag såg hade de FFP1/FFP2/FFP3-skydd som typiskt sett används av t.ex. byggarbetare som jobbar med farliga ämnen såsom slipdamm, ofta av märket 3M. I princip ingen vad jag såg använde skydd av 3D modell, såsom AirQUEEN-skydden jag och barnen bär på bilden ovan.

Duomo selfie

Att bära ansiktsmask/munskydd/andningsskydd

Man märker själv som svensk och ovan vid att ha skydd för mun och näsa, redan inom en timme, att man har svårt att vara strikt med att inte pilla på munskyddet. Att ständigt behöva sprita händerna efter varje gång man behöver rätta till sitt skydd efter att glasögonen börjar imma, tagit i ett handtag, tryckt på en hissknapp är påfrestande och kräver fokus.

Något som de flesta (globalt) inte riktigt förstått är ju att andningsskydd och munskydd måste slängas efter användning, och inte kan återanvändas. Tygstycken/bandanas/scarfs kan givetvis tvättas, men de har ju inte lika bra skydd åt något håll. Italienarna verkar ändå delvis förstått det och de har vad jag noterade oftast väldigt fräscha till synes nya engångsskydd.

Andra påbud i Milano

Under slutet av oktober infördes i Milano förbud mot servering på pub, restaurang och caféer efter kl 18. Butiker kan ha öppet och många har det, men långt ifrån alla, överlag är staden ganska öde jämfört med en vanlig höst. Många butiker har plexiglas i kassan, precis som i Stockholm.

Men när man kommer in i till en flygplats, butik, hotell, restaurang, museum eller liknande i Milano så kontrollerar personal alla inpasserandes kroppstemperatur via optisk avläsare eller värmekamera. Jag har aldrig tagit tempen 6-7 gånger om dagen förut… Dessutom håller alla butiker strikt ordning så att det inte är för trångt i lokalen, men det är ganska sällan som det är någon trängsel inne eftersom de flesta är så gott om tomma ändå. Givetvis finns det undantag, men då är det en organiserad och kö med fysisk distansering utomhus. Givet att man klarat temperaturkontrollen och att man har munskydd på så kräver de också att alla inpasserande handspritar sig med den handsprit som alltid finns vid inpassering. Ofta bjuds handsprit på vid andra ställen, t.ex. i kassan.

Väldigt många platser i Milano, såsom La Scala-museet har en rätt komplicerad process med formulär för att ange vem man är och hur man kan nås för eventuell smittspårning. Hela proceduren kändes mycket märklig med papper och pennor som skickades fram och tillbaka under plexiglas, biljetter som skulle häftas i blanketten och lämnas mellan olika personer. Samtidigt som flera restauranger/barer hade QR-koder för att se menyn; en smart digitalisering för att undvika onödiga kontakter med papper.

Vad är lika i städerna?

Båda städerna tar givetvis Covid-19 på största allvar, men det är också påfallande hur pandemi-trött befolkningarna är.

Överlag är det ungefär lika ofta avskärmat i kassorna, dvs inte tillräckligt ofta. Det är uppenbart så att de arbetsgivare som tagit lite mer ansvar har bättre skydd för sin personal.

Just det förfarandet i att ha en insläpps-kö för att tillåta ett visst antal in i en butik skulle jag säga var ungefär lika vanligt i Stockholm under hösten och det gäller givetvis bara populära butiker (t.ex. Footlocker i Gallerian och Decathlon i Milano).

Vad missar Milano?

Jag anser att det finns det en hel del missar i den allmänna hanteringen i Milano som jag uppfattar som brist på eftertanke. Till exempel lämnar man ofta över kort och låter servitören stoppa i kortet i kortläsaren, kvitton, påsar osv hanteras ofta av kassören/kassörskan, som ju då exponerar väldigt många olika personer, om de mot förmodan skulle vara sjuka. Kanske är det ingen större risk, men eftersom man ansträngt sig så enormt med alla andra åtgärder känns det konstigt att bortse från detta.

Det mer än uppenbart att folk i Milano ofta inte är ute målmedvetet, dvs inte går till butiken och sedan direkt hem, vilket såklart inte heller är ett krav. Man hänger gärna och umgås, i och för sig med munskydd på, men inte alltid.

Men vad de missar såklart är att när dessa står och röker, äter, dricker så åker skyddet gärna under hakan eller hänger i ena örat. Jag såg till och med poliser glatt konverserandes och en kollega tog en e-cigg med munskyddet lätt neddraget. Den yttre delen av skyddet kommer då såklart oftast i kontakt med ansiktet, och då har munskyddet tyvärr exakt motsatt effekt, nämligen att eventuella droppar med smitta som andats in genom skyddet från någon som inte har munskydd och inte distanserat sig hamnar på insidan av skyddet och in i mun, näsa och till sist i lungorna.

Ett genomgående beteende är att vissa i Milano, och jag kan föreställa mig att det gäller de flesta som använder de klassiska kirurgiska munskydden, drar ned skyddet så att i näsan kan andas fritt. Risken här blir ju då såklart att man rör sig nära varandra utan tillräckligt avstånd. En servitör på en mycket trevlig restaurang, Gatto Roso, gjorde just så när han serverade oss lunch, troligen oavsiktligt. Men, eftersom han inte hade några symptom och att carbonaran var den bästa jag ätit på länge, är han förlåten.

Carbonara på Gatto Rosso

En lite lustig sak är att många i Milano går runt med kirurgiska munskydd under ett lite mer formgivet skydd. Till exempel hade futsal-spelarna och tränarna i TV-sändningen på bästa sändningstid lagemblem ovanpå en kirurgiskt munskydd; en i övrigt bisarr tillställning där spelarna på planen tog av sig skydden direkt innan match, och tog på sig dem direkt efter igen för intervjuer.

Futsal med munskydd Designade munskydd

I både Stockholm och Milano försöker jag så mycket som möjligt betala med mobilen och ansiktsigenkänning så att jag inte behöver mata in PIN och därmed behöva vidröra kortterminalknappar som många andra vidrör, men dumt nog så gör ju munskyddet i ansiktet (andningsskyddet i mitt fall) att telefonen inte känner igen mitt ansikte, och jag måste kladda på min egen telefon för att mata in PIN på den; en lite lustig bieffekt blir därför att man petar lite mer på telefonen med munskydd när man försöker undvika att pilla på kortterminalerna.

Varför sprids då smittan i Milano trots munskydd?

Ja, det är definitivt inget jag vet, jag är ju varken expert eller har tillgång till detaljerade siffror eller insikter i smittspårningen. Men det är mer än uppenbart att det finns enorma luckor i umgänget. Grupper, vänner hänger med varandra, spelar fotboll utan munskydd i en gränd, goda vänner ses på stan pratar medan de röker en cigarett på alltför nära avstånd.

Det verkar som om myndigheterna ringat in detta, för den 5:e november införs utegångsförbud efter 22.00. Tyvärr tror jag det inte blir så effektivt eftersom de flesta hänger på stan efter 18 när restaurangerna stänger.

Det skulle förvåna mig om smittan inte sprids på restauranger, som blir som en liten oas, där man äntligen utan att riskera böter kan ta av sig munskyddet och andas.

I gengäld skulle jag nog påstå att det är minst lika stor risk i Stockholm eftersom servitörerna inte bara tvingas springa runt bland gäster, utan även gör det utan att skydda sig själva med annat än handsprit. Flera servitörer i Milano hade både andningsskydd och visir (både skyddsglasögon och visir i ett fall faktiskt, vilket kanske är lite överdrivet).

Vad kan Stockholm lära?

Att ta temperaturen känns som en självklar och enkel sak; det har en minst sagt påminnande effekt och jag skulle påstå avskräckande effekt hos de som eventuellt vet att de har feber men ändå går ut. Man markerar rätt tydligt att här är det inte ok att vara sjuk. Att kräva att alla handspritar sig innan man går in i en butik är heller inget komplicerat och kan bara ha positiv effekt.

Att kräva munskydd, ja där har Sverige som bekant en annan strategi. Jag förstår fullständigt tankarna kring att man utsätter sig för större risk att röra sig närmare andra än nödvändigt, speciellt när man ser hur en trött befolkning ignorerar riskerna för sig själva, men faktum är att speciellt Stockholm och Göteborg har svårt att få ordning på t.ex. kollektivtrafiken när vi förhoppningsvis öppnar upp samhället lite mer en andra gång i vinter. Att alla ska ha munskydd är ju att ta ansvar för alla genom att kräva att alla har munskydd på sig. Kanske skulle de också minska trycket på kollektivtrafiken om det krävdes där? Jag kan tänka mig att vi kanske hamnar där om vi ska hålla ut till dess ett vaccin kommer, det är ju trots också WHOs rekommendation att göra så.

Det jag tycker är oansvarigt i Stockholm är dock att låta personer i riskgrupper överhuvudtaget tillfälligt vistas i närheten av andra utan att de har ett ordentligt andningsskydd (alltså inte ett munskydd), och kanske även ordentligt skydd för ögon eller visir och munskydd. Det är under alla omständigheter djupt oroväckande att se äldre gå runt med undermålig skyddsutrustning.

Ett krav på munskydd för alla överallt? Nja, efter att ha sett Milano på nära håll tror jag definitivt det har sina nackdelar och precis som Folkhälsomyndigheten oroar sig för vad gäller att ha vanan att inte distansera sig tillräckligt.

Men jag kan samtidigt tycka att det borde krävas andningsskydd för personal på restauranger, bagerier, i taxibilar, livsmedelsbutiker eller andra ställen där personal vistas nära kunder, såvida de inte enbart rör sig bakom plexiglas eller avskilt från kunder. Hotel Post i Göteborg och Nespresso råkar jag ha sett har denna tillämpning och det känns både påläst och korrekt, även om det även där krävs lite uppsträckning hos personalen att inte peta på skydden i onödan utan att tvätta händerna eller sprita sig direkt efter.

Alldeles nyligen i Stockholm stod ett gäng taxichaufförer på rast en kväll och småpratade alldeles för nära varandra. Hade de haft munskydd hade de åtminstone inte smittat ned varandra, för aerosolerna stoppas ju redan på vägen ut då. Men vad vet jag, kanske hade de redan haft Corona och tyckte de var immuna och inte behövde oroa sig? Det är svårt att göra rätt när man inte vet något helt säkert.

(Foto: Erik Afzelius)